Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


Magnus med en blick. I stället lyfte han handen och slog Valdemar öfver kinden, så att tårarna sprungo den vuxne mannen i ögonen.

— Tag det riddarslaget, du, som skall låtsas konung och gör dig till ett åtlöje — mumlade han och stirrade på honom.

Sedan blef honom vreden så öfvermäktig, att han icke kunde fortsätta att tala. Han vacklade, när han gick ut, och tycktes nära att falla omkull på golfvet. Bakom sig drog han igen dörren med en skräll.

— Är det då den oskyldiga som skall straffas? — ropade Sofia med fingrarna utsträckta efter honom, som hade hon hoppats att ännu kunna nå snibben af hans kappa. — För allt detta ha vi min frände att tacka.

Magnus följde henne i en ring, då hon försökte att vända sig från honom. Slutligen stodo de på hvar sin sida om härden.

— För en enda gång ett par lugna och ärliga ord, kära fränka. Som liten slet jag med glädje ris för Valdemar, och med glädje skulle jag nu ha tagit slaget. Jag älskar och jag älskar honom… Väck inte en misstro omkring mig, som slutar med att göra mig till en ond

5. — II. 65