Forn-Skandinaviskans enhet. Visserligen, så vida man endast har ett tidhvarf för ögonen, hvilket ligger bakom all nordisk historia, ett tidhvarf, då våra förfäder må hända icke ens kände Scandinaviska halfön, utan ströfvade omkring på österns slätter. Men i den historiska åldern, framför allt i det tidhvarf, då Norrönaliteraturen stod i sin fagraste blomma, fanns icke någon Skandinavisk enhet, utan de nordiska nationernas inbördes skiljaktigheter voro den tiden må hända ännu skarpare utpräglade än nu. Det lärer öfver hufvud vara ett stort grundfel, en petitio principii, de äldre häfdaforskarne iråkat, då de gått ut ifrån en antagen Forn-Skandinavisk enhet såsom något gifvet och såsom en bas, då densamma dock först bordt vara bevisad och genom närmare pröfning torde befinnas vara en chimère. Så långt som nordens historiska minnen räcka tillbaka i tiden, träffa vi Svearne bosatta i Mälartrakten, medan de äldsta Norrmännen bodde i Hálogaland, och de mellanliggande ofantligt stora trakterna voro uppfyllda af fjellar och urskog.[1] Monne icke redan detta tillkännagifver en någorlunda samtida, men inbördes oafhängig, colonisation, så att Svearne ej kunna vara komna in från Norge, lika litet som Norrmännen från Sverige, utan båda stammarne samtida från östern, och att de endast småningom från båda hållen arbetat sig fram, tills de möttes, men ändock icke annorlunda, än att stora skogar och fjell till största längden skilj de dem från hvarandra? Och vore det ej naturligt, att häraf komma till den slutsats, att redan de skiljaktiga localförhållandena, under hvilka Svearne och Norrmännen utvecklat sig, lära varit tillräckliga till att gifva åt hvardera nationaliteten och språket en till en del skiljaktig stämpel, om man än icke ville antaga, hvad vi anse såsom sannolikast, att båda nationerna redan från urtiden bildat två, visserligen nära beslägtade, men
- ↑ Se Keyser i ofvan citerade afhandl., s. 429. sqq, och min afh. om Nordens, især Norges, Bebyggelse, i Annaler for nordisk Oldkynd. og Historie, 1846.
