Bihang.
Om Runorna.
§. 135. Före Christendomens införande, då Latinska
bokstafsskriften medbragtes af Katholska presterna, kände wåra
förfäder ingen annan bokstafsskrift än runskriften.
Runbokstäfwerna skrefwos icke med bläck och penna; de blefwo
inhuggna eller ingräfna i sten, metall eller trä och hade
dertill den mest beqwäma form, enkla verticalstreck med
några få anbragta märken. Runornas ursprungliga sammanhang
med eller härstammande från Latinska och Grekiska skriften
faller skarpt i ögonen; dock inses äfwen lätt wid
sammanläggningen, att dessa skriftecken måste hafwa genomgått många
förändringar och wandrat genom en mängd så kallade barbariska
folkslag, inan de stadnat wid Nordiska runskriftens enkla och
grofwa drag.
Runskriften fortfor att begagnas till inscriptioner, till och med, ehuru mycket sällan, i handskrifter, äfwen i flera sekler efter Christendomens införande; men hon förlorade nu mer småningom sin enkla ursprunglighet, påwerkades genom punktering, sökte endast att ersätta hwar och en Latinsk bokstaf samt upphörde sålunda, fastän i flera afseenden fullkomligare, att wara lärorik för palæographien och ljudläran och blef nu mer blott ett ersättningsmedel för Latinska skriften. Det är derföre den äkta, gamla och enkla runskriften, wi här närmast willja hafwa för ögonen. Med all dess enkelhet är hon dock alldeles tillräcklig för språket, på dess äldsta och renaste stadium.
Runristarne woro olärda män, hade naturligtwis aldrig granskat grammatik och orthographi, och stafwade således endast
