Sida:Forn-Swenskan.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123
Runlära. Alphabet.

sednare beteckningen; den förra kallas stundom, till skilnad från den sednare, kné-sól.

ᛏ är T eller D; skrifwes afwen ᛐ. Namnet är Týr, ↄ: krigsguden.

ᛒ är B eller P. Såsom namn uppgifwes «bjarkan»; dock är denna form troligtwis origtig, och björk att föredraga såsom rätta namnet. Äfwen i Anglosaxiskan är namnet bere eller beore.

ᛚ är L; namnet lär i äldsta språkformen warit LAGUR, sedermera F.-N. lögr, F.-Sw. lagr, lag, wätska.

ᛘ är M; namnet är maðr, eller maþr, man, menniska.

ᛦ är urspr. R finale, hwilket, i synnerhet der det står såsom flexionsmärke utan vocal, har blifwit uttaladt med en hjelpvocal (se §. 10), ja till och med nu mer i wissa trakter af Norge (må hända äfwen af Swerige) uttalas mer vocaliskt än consonantiskt (se I. Åsens Norska Gramm. § 55, 59), t. ex. en góðe (ↄ: góðr), konunge (ↄ: konungr), och redan tidigt i ändelser, såsom ar, ir, är bortfallet, t. ex. henna f. hennar. Detta swaga ljud af slut-R lär hafwa warit wanligt äfwen i uråldriga tider och endast i nyare Isländskan stelnat till ett hårdt och distinct R. Huru ᛦ kan komma att uttrycka äfwen ett dunkelt vocalljud, swäfwande mellan E och Ö, är sålunda lätt begripligt; ja till och med, huru det i sednare runskriften (dock aldrig i den äkta och gamla) kan nyttjas såsom Y. I den äkta och gamla runskriften nyttjas det deremot till att uttrycka E, som lärer wara första försöket att beteckna detta ljud, förrän punkterandet blef uppfunnet. Namnet är ýr, båge, må hända rättare ör (ↄ: pil).

Dessutom finnes i mycket gamla inskrifter och i alla alphabeter äfwen sammansatta mynden ᚮ, i äldsta tider ᚨ, egentligen ett dubbelt ᛆ, alltså AA eller Á, men i de bästa inscriptioner, der det förekommer, begagnadt såsom A enkelt (oaccentueradt) eller dubbelt (accentueradt). Dess plats i alphabeten är mellan ᚦ och ᚱ, alltså ᚠᚢᚦᚮᚱ o. s. w. Namnet skrifwes wanligtwis ós och öfwersättes med mynning, åmynning; dock torde rätta namnet hafwa warit áss, ↄ: en As, en af Asarne. Icke förr, än bruket af de