XVIII
Norska mylhologien äro de samma; vi vela ju, att äfven hufvudpunkterna af Forn-Tyska mythologien voro degamma som i nordiska gudaläran; men, likasom de nordiska folkens mythologi i enskilda fall aflägsnat sig från de Tyska folkens (man ser detta aldra bäst af Grimms «Deutsche Mythologie»), så hafva inom norden sjelf, och med bibehållande af allt charakteristiskt nordiskt, äfven de nordiska folkens mythologiska traditioner utbildat sig skiljaktigt hos hvarje folk, i harmoni med folklynnet och den omgifvande naturen. Likheten är alltså, i språk som i mythologi, hos alla tre nordiska nationerna tillstädes till en viss grad, antydande en fullkomlig enhet i en mycket aflägsen tidrymd, ehuru redan afvikande från Tyskt språk och Tysk mythologi; men denna likhet går dock endast till en bestämd grad eller en bestämd punkt; bortom denna inträffar den charakteristiska tredelningen. Saken förhåller sig alltså icke, såsom anmälaren i Frey säger, p. 217 (hvarest han anförer exempel på att Svenskan äfven i sitt nuvarande skick mer än «Vestskandinaviskan» i flera hänseenden överensstämmer med fornspråket), alt det är Norrönan, hvilken «troget» bibehållit sig i Sverige, utan Forn-Svenskan, eller rättare, de ord och former, hvilka F.-Sv. och Norrönan hade gemensamt, och som dock icke äro komna från Norrönan i Svenskan eller omvändt. Eljest äro alla de exempel, han anför af den så kallade «Vestskandinaviskan», alldeles origtiga, ty de äro hvart enda ett hemtade från Danska skriftspråket, hvilket, såsom bekant är, under föreningen med Danmark blifvit infördt såsom skriftspråk och de bildades språk i Norrige, men är mer skiljaktigt från Norska talspråket eller folkspråket än det är från Svenskan. Vi kunna i detta afseende hänvisa anmälaren och dem, som sväfva i samma oreda om Norska folkspråket, till den redan mer än ett halft sekel gamla «Hallagers Norske
dylika fjellslätter funnos icke i gamla Sverige, utan endast i gamla Norge.
