Ord-Samling»; men hufvudskriften, hvarmod anmälaren bordt göra sig bekant, förrän han skref de nyssnämda orden, är Ifvar Åsens «det norske Folkesprogs Grammatik», utkommen i Christiania 1848. Det är verkligen obegripligt, huru det gått till, att en man, som anmälaren, hvilken eljest lär hafva granskat mer allvarsamt i dessa ämnen, än många andra, skulle vara så fullkomligt obekant med språkförhållandet inom Norge, skulle icke veta, att Norrmännen hafva Danskt skriftspråk, hvaraf fjellbonden i de aflägsnare trakterna, vid närmare undersökning, troligen skulle visa sig förstå mycket mindre, än man vanligen föreställer sig.[1] Ifvar Åsens bok skall kunna visa anmälaren, huru «troget», ja till och med i Lexicalia oförändrad, verkliga Norrönan just inom Norge bibehållit sig, ända till den grad, att flera bland de äldsta poetiska uttrycken endast genom Norska folkspråket kunna förklaras. Huru noga Norrönan sluter sig till landet, och till detta allena, derom vittna aldramest de secundära väderstreckens namn i Norrönan. Nordosten kallas landnorðr (den närmare landet liggande norden), sydosten landsuðr, nordvesten útnorðr och sydvesten útsuðr, icke allenast i Norge, utan äfven på Island och Färöarna, eller i alla Norska coloniländer, hvilka bibehållit Norsk munart. Denna benämning förutsätter endast en kust sådan som Norges, med hafvet mot vester och söder. Det är icke förr än i de aldra sednaste tiderna, som man på östra kusten af Island börjat göra förändringar häri efter belägenheten, och dock kallas äfven här, efter Finn Magnussens uttryckliga vittnesbörd (om de gamle Skandinavers inddeling af dagens tider, s. 90, jfr. 86 Not.), sydostvinden landsynningr, likasom sydvestvinden på Islands norra land kallas útsynningr. Att dessa
- ↑ Äfven de Bohuslänska, alltså Norska, orden hos Holmberg (l. c.) vittna om en helt annan "Vestskandinaviska", än Herr F—ll föreställt sig.
