fel ganska sällsynta, och wi måste werkligen göra oss ett stort begrepp om den märkwärdiga orthographiska instinct, som i det hela tagit ledt wåra förfäder; en instinct, som dock förutsätter ett mycket klart och noggrannt uttal.
§. 144. Öfwer allt, der ᛅ kan begagnas, utom i diphthonger, kan man ock sätta ᚨ, t. ex. ᚼᛅᚾ och ᚼᚨᚾ (ↄ: hann), ᛋᚨᛦ, ↄ: sér. Dock lär det i synnerhet wara korta A, för hwilket man begagnat detta tecken.
Om Consonanterna i synnerhet.
§. 145. Äkta runskriften känner i hwarje organklass af consonanterna endast twå ljudtecken, ett för det oaspirerade och ett för det aspirerade ljudet. Ett och samma tecken uttrycker derföre tenuis och media, äfwensom starka och swaga aspirationen hafwa gemensam beteckning.
Labialerna äro alltså: ᛒ oaspireradt, ᚠ aspireradt.
Lingualerna „ „ ᛏ „ ᚦ „
Gutturalerna „ „ ᚴ „ ᚼ „
ᛒ är således än P, än B ; ᛏ är än T, än D; ᚴ är än K, än G.
ᚠ är likaså, strängt räknadt, än F, än V eller Bh; dock, emedan det äfwen i sednare skriften är wanligt, i stället för denna swaga labial-aspiration, att nyttja F (se §. 10), faller den här antydda analogien ej rätt i ögonen. Imellertid bibehåller runskriften rätteligen ᚠ före ᛏ, der sednare skriften wanligtwis har PT, t. ex. ᛅᚠᛏᚱ, ↄ: aptr, rättare aftr. Efter ᚱ (och må hända äfwen efter L) finnes någon gång ᛒ för ᚠ.
ᚦ är, likasom i F.-Sw., både Þ och Ð.
ᚼ är egentligen både H och Gh, och man finner werkligen icke sällan i betydelsen Gh, t. ex. ᚱᛅᚼᚾᛅ, ↄ: Raghna; ᛋᛁᚼᚾᛅ, ↄ: sighna; imellertid nyttjas oftare dertill ᚴ (ↄ: G), hwilket är orätt.
Anm. Punkterade runskriften skiljer mellan tenuis och media, näml. ᛔ = P, ? eller ᛑ = D och ᚵ = G.
