§. 146. Af de tre nasalerna M (labial), N (lingual) och Ng (guttural) hafwa, likasom i sednare skriften, endast de twå förra egna tecken, näml. ᛘ ↄ: M; N ↄ: ᚾ. Dock, emedan Ng aldrig förekommer utom i combinationen NgG och NgK, wanligtwis skrifwen NG och NK, hjelper man sig, der nasalljudet uttryckes, i runskriften, äfwensom i sednare bokskriften med tecknet för N. I äldsta runskriftsperioden lär dock en nasal före dess beslägtade Muta icke wanligtwis hafwa warit uttryckt, så att ᛒ nyttjades i stället för MB och MP, ᛏ för ND och NT, ᚴ för NgG och NgK. Så skrifwes t. ex. ᚴᚢᛒᛚ (kubl) f. kumbl, i wanliga skriften kuml, der dock ett B i uttalet inskjutes och äfwen ofta i skrift tillfogas; ᛚᛅᛏ (lad) f. land; ᛁᚴᛁ (Igi) f. Ingi. Ju äldre inskrifterna äro, ju allmännare är detta skrifsätt, och, fastän man äfwen i goda inskrifter mycket ofta träffar ᚾᛏ och ᚾᚴ, synes dock detta tillfogande af ᚾ tillhöra ett sträfwande efter att utbilda de äldsta och enklaste orthographiska reglorna. Man kunde till och med säga, att ᚦ ofta uttrycker NÞ; ty, huru NÞ (NNÞ) äfwen i sednare skriften ej sällan assimileras till Þ eller Ð, är redan nämdt §. 14, och ᚠᛁᚦᚱ t. ex. står derföre werkligen i stället för FINÞR; en annan sak är, att NÞ äfwen assimileras till NN, och att FINÞR på det sättet kan skrifwas ᚠᛁᚾᚱ.[1]
§. 147. De twänne liquider utom nasalerna äro ᛚ (L)
och ᚱ. R finale uttryckes äfwen, såsom förut är nämdt,
genom ᛦ, och lär wid detta bruk ingen skilnad warit
gjord. Man finner ᛘᛅᚦᚱ och ᛘᛅᚦᛦ, ᛋᛅᚱ och ᛋᛅᛦ (ↄ:
sá er, den som). Att man i runskriften, såsom wanligen
mycket äldre än bokliteraturen, finner de former, der eljest R
nyttjas i st. f. S, skrifna med ᛋ, är naturligt, t. ex. ᛁᛋ eller
ᛁᛅᛋ ↄ: er, relativpartikel. Det är dock märkligt, att den
nyss anförda sammandragningen sár, ↄ: sá er, i mycket gamla
inskrifter ofta finnes med ᚱ eller ᛦ.
- ↑ Man har ock exempel på att M före T är utelemnadt, eller assimileradt, t. ex. JATALAND f. JAMTALAND.
