Assimilationen þL eller ÐL till LL är i goda runinskrifter sällsynt. Man finner t. ex. oftare ᛘᛁᚦᛚᛁ (ↄ: miðli) än ᛘᛁᛚᛁ (ↄ: milli).
§ 148. Hwisselljudet är ᛋ, i sednare inskrifter äfwen ᛌ. I runskrift finnes ej tecken för de sammansatta ljuden X och Z; det förra uttryckes wid ᚴᛋ, må hända ock, der det ej är Ks, men Gs eller Ghs, wid ᚼᛋ. Z (ↄ: TS, DS, ÐS) betecknas endast med ᛋ.
RS assimileras nästan alltid till SS, uttryckt med enkelt ᛋ. Så t. ex. finnes wanligtwis ᚦᛅᛋᛁ, ↄ: ᚦᛅᚱᛋᛁ, þærsi; omljudet á—æ uttryckes ej i runskriften. Äfwen NS assimileras en och annan gång till S, t. ex. ᚼᛅᛋ, ↄ: hans.
§ 149. I början af ord, i synnerhet före consonanter, utelemnas ofta H, t. ex. ᛁᛅᛚᛒᛁ, jálpi, ↄ: hjálpi; ᛅᚾ, ↄ: hann; ᚱᚢᛚᚠᛦ, ↄ: Hrólfr. Aspirationen före R sättes äfwen efter, t. ex. ᚱᚼᛅᚠᚿ, Rhafn, ↄ: Hrafn, ja, man finner till och med Ruhaldr f. Hrualdr. V före R i början af ord finnes på Forn-Swenskt wis en och annan gång, t. ex. ᚢᚱᛅᛁᚦᛦ, ↄ: vreiþr eller vrêþr; oftare utelemnas det, t. ex. ᚱᛅᛏᛅ, ↄ: vrata, Got. vratôn, wanka omkring.
§ 150. Recapitulation. Uppställer man i korthet de orthographiska reglorna efter det ofwanföre utwecklade, sådana som de måste hafwa warit, om de fordna runristarne känt grammatik, och jemförer man dessa reglor med orthographien i wanliga Forn-Nordiska skriften med Latinska bokstäfwer, blifwer följande att märka:
Vocaler: a) Alla vocaler af A-klassen (A, Á, Ë, Ö, Æ) uttryckas genom ᛅ eller ᚨ, och lemnas omljudet helst obetecknadt; der man will beteckna det, nyttjas heldre ᛅᛁ och ᛅᚢ än ᛁ och ᚢ; Ë kan dessutom uttryckas genom ᛦ.
b) Alla vocaler af I-klassen (I, Í, E, É och Y, bildadt af I genom assimilation eller starkt omljud) uttryckas genom ᛁ; E och brytningen JA
