12. Egå-Stenen på Jutland (Nord. Tidskrift for
Oldkyndighed, 2 B., 2 Heft.):
ᛅᛚᚠᚴᛁᛚ᛬ᚢᚴ᛬ᚼᛅᛋ᛬ᛋᚢᚾ᛬ᚱᛅᛁᛋᚦᚢ᛬ᛋᛏᛅᛁᚾ᛬ᚦᛅᚾᛋᛁ᛬ᛁᚠᛏ᛬ᛘᛅᚾᛅ ᛋᛁᚾ᛬ᚠᚱᛁᚾᛏᛅ᛬ᚦᛅᚾᛋ᛬ᚢᛅᛋ᛬ᛚᛅᚾᛏᛁᚱᚦᛁ᛬ᚴᛁᛏᛁᛚᛋ᛬ᚦᛁᛋ᛬ᚾᚢᚱᚢᚾᛅ᛬
ALFKIL VK HAS SVN RAISÞV STAIN ÞANSI IFT MANA SIN FRINDA ÞANS VAS LANDIRÞI KITILS ÞIS NVRVNA.
Med Forn-Norsk orthographi:
Álfkëll ok hans sun rëistu stëin þannsi ëft Mána sinn frænda, þanns vas landhirðir Këtils þess norrœna.
De prickade bokstäfwerna äro afslagna på stenen.
IFT f. AFT, FRINTA f. FRANTA och KITILS f. KATILS röja ett bestämdt omljud i uttalet, nämligen ëft, frænda, Këtils. LANDIRÞ f. LANDHIRÞIr; häraf ses obetydligheten af ᛦ. NVRVNA, regelrätt f. norrœna (eg. nurrúna). Ketil lär alltså warit en Norrman, som egt en gård eller ett litet rike på Jutland. Stenen är således mycket märklig, äfwensom den är bland de äldsta man känner.
13. Stenen i kyrkoposten i Håle, Åsehärad, Westergötland (Bautil 949):
᛬ᛅᚢᚦᚴᛁᛚ᛬ᚢᚴ᛬ᛋᚢᛁᚾ᛬ᚴᛁᚱᚦᚢ᛬ᚴᚢᛘᛚ᛬ᚦᚢᛋᛁ᛬ᛦᚠ- ᛏᛁᛦ᛬ᚭᛋᚴᚢᛏ᛬ᚼᛚᚢ᛬ᚠᛅᚦᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾ᛬
AVÞKIL VK SVIN GIRÞV KVML ÞVSI eFTIr aSGVT HLV FAÞVR SIN GVÞAN ÞeGN.
Med Forn-Swensk orthographi:
Øþkill ok Svên gërþu kuml þøsi ëftir Ásgøt hló faþur sinn, góþan þegn.
Här nyttjas ᛦ i eFTIr och ÞeGN såsom e, uppenbart för det man ej kände ᛂ. Deremot kunde man ej skrifwa ᛋᚢᛦᚾ f. Svên, ty ê är egentligen ai, och ᛦ är blott e eller é.
