XXIV
såsom Norrman känner min nationalfåfänga smickrad af att kunna göra det. Jag sträfvar endast att utreda sanna förhållandena, utan att se antingen till höger eller venster. Jag säger härom hvad den odödlige Geijer säger vid ett annat tillfälle: «det är hvarken ros eller tadel; men det är så». Jag vet intet bättre att sätta emot anmälarens beskyllning för fåfänga, eller, såsom han euphemistiskt uttrycker sig, «ett eljest lofvärdt fosterländskt nit», än slutorden till min i «Annaler for nordisk Oldkyndighed og Histori» 1846 införda afhandling «om äldsta nordiska språkets utseende», hvilka ord jag, emedan de aldrabäst ådagalägga min plan, här intager, i synnerhet som anmälaren lärer icke hafva sett dem, emedan han då icke kunnat lemna dem oomnämda: «Det skulle vara mig en glädje, om jag genom dessa rader hade kunnat leda uppmärksamheten på det omedelbara studiet af F.-Svenskan och F.-Danskan, skaffat dessa språk deras rätta, sjelfständiga plats vid sidan af Norrönan, och antydt methoden, huru af det i behåll varande stoffet kunde bildas en fullständig språklära med läsbok. Jag hoppas hafva bevisat, att utgifvandet af en dylik grammatik och läsbok för de nämda fornspråken ingalunda kan kallas ett chimeriskt företagande. — — — — — — När språket en gång genom en grammatik vore fasthållet och beskrifvet, skulle det lika lätt kunna studeras af landets egna barn, som Norrönan, ja till och med lättare, ty man skulle igenkänna flera former utan ytterligare förklaring. Vägen åt sago-literaturen skulle man likafullt bana sig, ty de få genomgående skiljaktigheterna i Norrönan lärde man snart öfverföra på fosterlandets munart. Det tyckes mig onaturligt, att Dansken och Svensken skall först genom Norsk-Isländskan lära känna sitt eget fornspråk; omvändt borde han först lära sitt eget och sedermera genom detta det andra. För gammatikförfattaren och språkforskaren i det stora måste Norrönan visserligen alltid vara det vigtigaste hjelpmedlet; men
