Sida:Forn-Swenskan.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
XXV

för Dansken och Svensken, hvilken utan att vara lärd språkforskare önskar endast känna sitt fäderneslands fornspråk för literaturens skull, borde det dock vara möjligt att lära det directe genom hjelpmedel, hvilka ej gå utanför den fosterländska munartens råmärken. Endast en sålunda förvärfvad kännedom af det egna fornspråket kan gifva den Dansken eller Svensken, hvilken icke granskar språken och historien ex professo, en klar föreställning om det nationala elementet, som rör sig i förfädernas tungomål, och hvilket, ehuru det onekligt på ena sidan sluter sig till den allmänna nordiska enheten, dock för hvardera hufvudstammen uppenbarar sig under skiljaktiga former, hvilka åter härröra från stammens historiska utveckling och enskilda deltagande i nordens politisk-nationala hvälfningar. Begreppet om folkslägtskapens förhållanden skulle derigenom blifva mer lefvande, och den fosterländska historiens hufvuddrag tydligen framträda i deras sanna ljus.»


Hvad nu Islands och Norges inbördes nationala och literära förhållanden angår, kan visserligen ingen benämning vara mer adequat, än att kalla Island, likasom Färöarna, en Norsk coloni. Jag borde egentligen icke behöfva utveckla detta ämne närmare, emedan allt, hvad jag derom kan säga, redan är yttradt af mig i »Literaturtidende» 1845—1846, p. 24—32. Men, som åtminstone anmälaren icke lärer hafva läst detta, skall jag här i all korthet upprepa det väsendtligaste deraf. Det ligger i sakens natur, att en colonis nationalitet är den, hvilken pluraliteten af colonisterna tillhörer. Kan ändock genom sällsynta gynnande förhållanden en egen nationalitet hafva någon tid qvarstadnat hos en enskild fraction, så äro dock vanligtvis ett par generationer tillräckliga att låta den svagare nationaliteten försvinna i den starkare. På detta sätt har i Nord-America, der dock Holländare, Tyskar, ja till och med Svenskar tämligen