några codices säga; efter andra austr aptr, hvilket tydligt skall säga detsamma, men antyder, att resan äfven utgått från Norge; hans son Une, med tillnamnet hinn danski, drog sedermera till Island såsom agent för Norska konungen Harald Hårfagre och måste följaktligen varit i hans tjenst (Landnáma, IV, 1); allt detta väcker en bestämd föreställning om, att Gardar med sin son Une hade vistats sin mesta tid i Norge, och att deras expeditioner derifrån utgått. Man känner icke, såsom anm. säger, «namnen på många Svenska jarls- och konungasöner, som jemte sina vänner och tjenare nedsatte sig på Island och der blefvo stamfäder för flera af de anseddaste slägter»; bland de 11 Svenska eller Götska landnamsmän, hvilka vi nyss omtalat, voro endast Thord Knapp (III, 11) och Thord Björnsson eller Höfda-Thord (III, 10) af direct Svensk konungaätt; af Svenska jarlasöner nämnes ingen bland landnamsmännen, och nyssnämde Höfda-Thord var dock enligt Melaboken hemma i Norge. Men klart är, att denna obetydliga fraction af Svenska nationaliteten, redan i sig sjelf så lik den Norska, på Island alldeles måst gå öfver i denna, till och med, genom äktenskap med Norska fruntimmer, i första generationen, likasom Norrmännen i Normandie genom äktenskap blefvo Franska. Kunde detta gifva oss rätt att kalla Island en gemensam Svensk-Norsk coloni, då måste vi med ännu mera rätt kalla Nord-America en gemensam Svensk-Engelsk coloni. Anm. säger: «Var väl Island en blott Norsk coloni? Spörjom historien! Hon visar tvärtom, att dessa nybyggare allt ifrån början stodo i nära gemenskap med hvart och ett af de tre rikena.» Men fastän Nord-Americanarne ifrigt besöka och stå i nära gemenskap med Frankrike, är dock Nord-America ej en partielt Fransk coloni. «En Are frode, en Snorre Sturleson härledde sina anor från Sverige.» Huru? Endast genom samma canal, som Norska konunga-ätten, genom Ynglingarne, och, väl att märka, icke genom grenar, utsprungna från
