Sida:Forn-Swenskan.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XXX

Svenska, utan af Norska konungahistorien. Det är klart, att det icke ens någonsin har ingått i sagoskrifvarnes plan att uppteckna Svenska sagor, om dessa äfven hade varit till; deremot upptecknades Färöiska och Orknöiska höfdingasagor, emedan Färöarne och Orknöarne voro Norska länder. Jag hyser öfver hufvud mycket tvifvel, om Sverige någonsin haft egentliga sagor. Jag tror, att slika sagor ej så lätt kunnat uppstå i trängt bebyggda, öppna slättländer, der inbördes contacten är större och individets framträdande mindre, men att de äro organiskt betingade i den glesa dalbebyggelse, som charakteriserar så väl Norrige som Island. Jag vet ingenting derom, att Christendomen i Sverige mer urartat till fanatism eller mer förstört dess fordna minnen, än i Norge. Den beskyllningen, att de nya Christna i Sverige skulle hafva vållat »oersättliga literära förluster», är troligtvis, såsom man säger, gripen ur luften. Så mycket är säkert, att, om Sverige haft konungasagor, måste dessa hafva varit helt andra, än de berättelser om Svenska konungaätten, hvilka voro gängse i Norge och på Island; och, om Norrmännen eller Isländningarne haft Svenska konungasagor, så måste dessa varit alldeles obekanta i Sverige, ty de äldsta Svenska, hos Fant meddelade, chronistiska anteckningar och konungalängder efter Ynglingaperioden afvika till en betydlig grad från hvad våra sagor och långfedgatal berätta[1]. Bevis nog

  1. De afvika äfven från sanningen, emedan de från Olof Trätälja uppställa längden: Inge — Erik Väderhatt — Erik Segersäll — Erik Årsäll — Olof Skötkonung, hvilket illa stämmer öfverens med chronologien och med de nära samtida berättelserna i Remberts vita Ansgarii, hvarest Björn (829), Anund (850), Olof (858) nämnas, hvartill komma de hos Adam af Bremen nämda Ring, med sönerna Erik och Emund (c. 935), hvilka dock endast synas hafva varit underkonungar eller medlemmar af konungaätten med konunganamn. Men efter berättelserna i Norrönaliteraturen, förnämligast tillägget till Hervararsagan, jemfördt med lagman Hauk Erlendssons långfedgatal och spridda noticer i andra sagor, uppkommer