uppdiktade äfventyr, hvilka de Norska eller Isländska författarne understundom låtit spela i Sverige. Alla de historiska sagorna, med undantag af Jomsvikingasagan (hvilken dock uppenbart tillkommit endast som ram kring det egentliga hufvudämnet, slaget i Hjörungavåg, hvars vida större betydelse för Norge och Island än för Danmark redan ses deraf, att Danska författaren Saxo icke ens ordentligen känt sägnen om denna tilldragelse), och Knytlingasagan, hvilken, enligt sjelfva Müller, till största delen är författad efter skriftliga källor och sålunda icke kan komma i egentliga sago-kategorien, kunna indelas i tvänne hufvudklasser: Isländska familjsagor och Norska höfdinga-sagor. Till denna klass höra en mängd bisagor och episoder, allesammans inskjutna på åtskilliga ställen, för att fullständiga hufvudberättelsen eller tjena såsom inledningar o. s. v. Sålunda har Snorre före sin Norska konungahistoria förutskickat såsom ethnographisk och genealogisk inledning sin Ynglingasaga,[1] författad antingen af honom sjelf eller en med honom samtida forskare, hufvudsakligen efter Norska skalden Thjodolf hin hvinverskes (ɔ: från Hvinesdalen eller Kvinesdalen i nuvarande Christiansands stift) ätteqväde om Ynglingakungen Ragnvalds förfäder; från Svenska sägner har han icke tagit något, hvilket bäst visar sig vid jemförelse mellan Ynglingasagan och de hos Fant (scriptores rer. svec., Tom. I) meddelade gamla konungalängder. I den vidlöftigaste bearbetningen af Olof den Heliges Saga (i Flatöboken) är såsom en upplysande episod för nämda kungasaga äfven en kort berättelse om Svenska konungasonen Styrbjörn upptagen. Jag har uttryckligen nämnt dessa väsendtligt i Sverige spelande berättelser, emedan de äro de enda, som någorlunda kunna kallas Svenska sagor: men de äro upptagna, såsom nyss sagdt, till upplysande, icke af
- ↑ Se härom Keyser i "Samlinger til det norske Folks Sprog og Historie, 6:te B., p. 284, sqq.
