XXXIV
Kungs-Spegeln är äfven skrifven i Norge, utan att tala om de gamla Norska lagarne, af hvilka allena, när alla ännu tillvarande hela och defecta codices sammanräknas, nära nog hundratalet skall bli fullt. Allt häntyder på, att Norge, dess hof och aristokrati (i en codex af Karl Magnus’s saga säges uttryckligt, att Norska Baronen Hr Bjarne Erlingsson, såsom gesandt i Skotland, lärde känna henne och sedermera lät öfversätta henne på Norska[1]) bildade det egentliga publicum, på hvilket
- ↑ Fann þessa sagu herra Bjarni Erlingssun or Bjarkey ritaða ok sagða i ensku máli i Skotlandi, þá er hann sat þar tan vetrinn eptir fráfall Alexandri konungs. En konungdóminn eptir hann tok Margrét dóttir virðulegs herra Eiríks konungs i Noregi, sunar Magnúss konungs. En nefnd Margrét var (dóttur) dóttir Alexandri. Var fyrir því herra Bjarni vestr sendr, at tryggva ok staðfesta ríkit undir jungfrúna. En at mönnum sé því ljósari, ok megi því meiri nytsemd af hafa ok skemtan, þá lét herra Bjarni setja hana or ensku mali i norrœnu. (Codex arnamagn. 180 d. fol., jemf. m. 531 qv., 209 b. fol.)
stil sögu Barlaams ok Jósapháts. I Cod. membr. 7 fol., sammastädes: ”marga merkilega hluti heyrðum vér sagða af heiðarlegum herra Hakoni Magnússyni Noregs konungi, einkanlega at hann hélt mikit gaman at fögrum frasögum, ok hann lét venda mörgum riddarasögum i Norrœnu or girzku ok franzeisku máli . . . . I en eljest på Island skrifven codex af Nikolas saga erkibyskyps (Cod. membr., Stockh. N:o 10 finnes någonstädes: ”mustela er vér Norðmenn kalla hreysikött”. Nu finnes icke ens detta djur på Island, hvarest folket vid ”Hreysiköttr” tänker sig något vidskepligt odjur, ungefär svarande mot ”Vampyr”; i Norge deremot är Röskatt den enda och vanliga benämning på Svenska lekatt eller vessla, Tyska Wiesel. Antingen nu öfversättningen är gjord i Norge och afskrifven på Island, utan att i någon mån ge afskrifvaren orsak att förändra ”Norðmenn” till ”Íslendingar”, eller den är gjord på Island, har öfversättaren dock betraktat Isländningarne i språkligt och literärt afseende såsom Norrmän; i bägge fallen blifver resultatet detsamma, att det icke kunde falla Isländningarne in ens att skilja mellan Norsk och Isländsk literatur, ännu mindre att räkna Norska literaturen inunder Isländska, men väl omvändt.
