Norrönaliteraturen var beräknad, och hvarifrån författarne fingo uppmuntring och belöning. Jag kan i detta ämne ytterligare hänvisa läsaren till min utförliga behandling deraf i min berättelse om de i Norska riksarchivet nyss funna stycken af gamla permböcker, intagen i Langes Tidskrift, 1:sta B., 1:sta H. Man ser häraf, hvilken mängd af handskrifter qvarblifvit i Norge, efter att en vida större mängd, som nu finnes i Danska och till en del i Svenska bibliotheker, och som blifvit förvärfvad i Norge[1], afgått från det ursprungliga antalet; och man skall må hända genom noggrann undersökning komma till det resultat, att af de ännu i behåll varande Norsk-Isländska codices mer än hälften kommit från Norge. Och, räknar man härtill de flera tusen Norska diplomer, hvilka ännu äro qvar, och af hvilka hvarje år nya upptäckas, så kommer öfvervigten ojemförligt på Norska sidan. Origtigheten af benämningen «Isländsk» om Norrönaspråket och dess literatur måste sålunda anses afgjord. Man har väl invändt emot benämningen «Norsk», att Norska språket nu ej är detsamma som sagornas. Men jag måste här ännu en gång erinra, all vårt skriftspråk är Danskt, och att deremot vårt folkspråk (se framdeles Ifvar Åsens grammatik) står fornspråket mycket närmare än t. ex. språket i Lamartine’s histoire des Girondins står språket hos Villehardouin, eller språket hos Fryxell språket i Helgonasagorna, och dock betänker sig ingen på att kalla både Lamartine’ska och
- ↑ ”Bókina hefi ek fengit i Noregi”, en rätt ofta förekommande anteckning af Arne Magnusson i de till hans stora samling hörande Codices. Äfven Cod. Frisianus, den enda ännu bibehållna cod. af Snorre, lärer hafva varit i Norge vid 1500:talet; den nu förlorade Jöfraskinna af Snorres verk blef omkr. 1580 afskrifven i Norge af Jöns Nilsson. De i Sverige varande Norska codices lära vara förvärfvade dels i Danmark, genom köp o. d. (t ex. på Stephanii auktion, eller med Sefeldska bibliotheken), dels i Norge, i synnerhet genom Sparfwenfeldt, hvilken äfven, under sitt vistande i trakten omkring staden Skien såsom krigsfånge, förvärfvade några dyrbara Norska permböcker.
