XXXVI
Villehardouinska språket Franskt, både Fryxells och Helgonasagornas språk Svenskt. Ja, hvad mera är, nuvarande Norska folkspråket står i många väsendtliga saker fornspråket närmare, än nu varande Isländskan. I denna är således organiska åtskilnaden mellan de 3:ne hufvud-vocal-klasserna vid vissa omljuds-former så fullkomligt utplånad, att den till och med försvunnit ur folkets medvetande, ty æ är alldeles sammanblandadt med œ, ei med ey, i med y, och omvändt. Ett ord, t. ex. hvilket ursprungligen före omljudets införande ljudit LUKR, sedermera med omljud lœkr, skrifves och uttalas af Isländningarne lækr, af Norrmännen dock alltid lœk; eyrir (förut aurir) och eir (förut air) skrifva Isländningarne nu mer på ett sätt, antingen eirir, eir, eller eyrir, eyr; comparativ af ungr skrifves ofta, och uttalas ständigt, ingri[1]. I Norska folkets språk-instinct (se Ifvar Åsens grammatik) lefver deremot distinctionen mellan vocalklasserna alldeles oförgängligt. Om ordmassan sjelf är förut taladt. Island känner t. ex. icke plantan caprifolium; i Norska handskriften, innehållande de bekanta strengleikar (nu mer i Uppsala-bibliotheket, men i forntiden tillhörande Norska magnaten Snara Aslaksson), öfversättes chevrefeuille med viðvendill, och «Vidvendel» är ännu vextens namn i södra Norge, der den vexer vild. Månne nu viðvendill är ett «Isländskt» ord?
- ↑ Besynnerligt nog har man i Danmark, oaktadt så väl nuvarande Danskan som alla gamla språkmonumenter tydligt visa, att äfven här åtskilnaden mellan Œ (omljud af ó) och Æ (omljud af á) alltid samt med största och mest consequenta stränghet iakttogs, dock kallat ett krigsskepp med det förvanskade Islandicerade namnet Ægir i stället för äkta F.-Danska Øgir (af stammen óg — hvaraf Gotiska ógan, och afledda F.-Norska ótti [fruktan, i st. f. óhti], hvilket icke skulle kunna skrifvas átti. På samma sätt har man i Sverige kallat så väl skepp som tidskrifter med Norsk-Isländska formen ”Frey”, Yngve-Frey, i stället för Svenska formen Frø —, Inge-Frø. Bellman var mer patriotisk, då han consequent skref Fröja (äkta Svenska formen), icke norrönaformen Freyja.
