XXXVIII
Norskt jern, Norskt timmer, Norsk sill, men ej om en Norsk nation, Norska soldater, Norska fästningar, Norska besittningar, Norsk literatur. Detta gick till den grad, att man till och med i grannlandet Sverige glömde, att det fanns en Norsk nationalitet, utan benämde allt, hvad som i Norge tillhörde det offentliga, Danskt, så att man i äldre Svenska skrifter och gränschartor finner t. ex. Norska Finnmarken kallad «Danska Lappmarken». Skulle man då kunna undra, att utländningen råkade i ännu gröfre misstag, öfverförande sednare förhållanden på äldre, så att man ännu i dag uti Engelska skrifter finner Orknöarne omtalade såsom redan i 14:de århundradet Danska besittningar? Island och Färöarna, dessa Norska bi-länder, blefvo imellertid verkligt Danska, emedan de långt före åtskilnaden år 1814 lades under Köpenhamnska borgares monopol, och Färöarna dessutom under Seelands biskopsstol, i stället för Bergens, hvilket hade varit mer naturligt i afseende på belägenheten och mer öfverensstämmande med äldre författningar. Söndringen blef ändtligen fullständig år 1814. Om Norrönatungans kraftiga, ehuru till sig sjelf öfverlåtna och derföre urartande, lif inom Norges fjelltrakter gjorde man sig ingen föreställning; man visste blott, att skriftspråket var Danskt. Så hade på den tid, då nordiska lärda började offra uppmärksamheten på Norrönaliteraturen, sjelfva minnet och begreppet om en Norsk nationalitet, och ännu mer om en Forn-Norsk literatur, spårlöst försvunnit, emedan man blott kände Island såsom det land, der språket lefde, och man endast genom Isländningar trodde sig kunna höra detta språk, hvars benämning efter Norge måste tyckas vara en lucus a non lucendo. Man gaf, så att säga, de sednare förhållandena tillbakaverkande kraft, kallande språk och literatur äfven i Norrönans mest blommande period Isländsk. På det läsaren ännu bättre skall kunna göra sig hemmastadd med rätta förhållandet, måste det vara mig tillåtet att med några drag antyda, huru allting sannolikt måst
