utveckla sig, om Norge aldrig varit förenadt med Danmark, t. ex. om konung Håkans son Olof ej hade ärft Danmark, men endast haft Norge, och hans ätt till våra dagar herrskat i Norge. På Olofs tid (omkr. 1380) var Norröna-literaturen redan alldeles afslutad, sådan vi nu känna henne, och derföre till sitt innehåll, sitt område och sin charakter alldeles oafhängig af ländernas sednare öden. Densamma massa af codices, som då var till, kunde åtminstone hafva qvarblifvit, antingen Norge varit sjelfständigt eller ej, och innehållet af de en gång skrifna böckerna kunde icke annorlunda än genom trolleri hafva blifvit förändradt. Vi kunna derföre här så mycket säkrare använda vår casuistik. Om nu Norge bibehållit sin sjelfständighet, hade skriftspråket, fastän i tidens lopp må hända något förändradt, likasom Svenskan och Danskan förändrades, dock icke blifvit Danskt, men så att säga en qvintessens af alla enskilda Norska dialekter, må hända ändock verkligen icke förändrat sig; i alla fall hade benämningen norrön bibehållits, emedan man finner henne bibehållen äfven i ett bref af ärchebiskop Aslak af 22 Aug. 1436, med ett mycket dåligt språk, ja till och med vid pass 1590 i det nordliga Norge i benämningen: «norren mark», ɔ: «norsk mark» (silfver).[1] Imellan munarten på Island, hvilken äfven kallades «norröna», och den i Norge, skulle sålunda ingen åtskilnad hafva kunnat yppas, och hela literaturen hade framdeles blifvit benämd efter Norge. Danmark hade icke haft tillfälle bekymra sig om Island och Norrœna-literaturen; alla handskrifter hade qvarstadnat i landet och rimligtvis samlat sig på det ställe, som blifvit vetenskapens säte. Isländningarne hade kommit till detta vetenskapens säte i samma förhållande, som nu till Köpenhamn. Anledningen till att lära känna Norröna-literaturen genom Isländningar hade alltså ej varit i
- ↑ Se ”det konglige norske Videnskabers selskabs Skrifter i 19:de Aarhundrede”, 1:sta Bind., s. 486.
