Hoppa till innehållet

Sida:Forn-Swenskan.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XL

Danmark, utan endast i Norge och på Island; men Norrmännen hade sjelfva varit lika så väl bevandrade deri, eller åtminstone förstått språket lika så godt som Isländningarne. Likasom nu öfvergången från äldsta till nyaste Svenska literaturen är gradvis och i fortskridandet nära omärklig, så hade öfvergången från äldsta till nyaste Norröna-literaturen äfven gått småningom för sig, utan att någon bestämd gräns både kunnat dragas; det hela hade bildat en massa under ett namn, Norröna-literaturen, Islands derunder inbegripen. Nu har det gått annorlunda till; Norröna-literaturen afstadnade såsom något afslutadt, emedan Norge förlorade sin sjelfständighet och med denna sitt skriftspråk. I nationalt-literärt afseende är sålunda för Norge den fyrahundraåriga tiden mellan förr och nu en tabula rasa. Men hvad som var den rätta benämningen 1380, och hvad som hade varit en rätt benämning, om Norge fått bibehålla sin sjelfständighet, måste dock äfven nu vara den rätta. Norges politiska ställning är 1800 kan dock icke hafva någon inverkan på dess språks namn år 1400, kan dock icke göra att den samma boken, som nr 1400 kallades Norsk, år 1800 skall kallas lsländsk? Med de 400 åren, som äro utrifna blad i Norges nationalt-literära utveckling, måste äfven de falska terminologierna vara utrifna. Norge inträder nu jure postliminii i de gamla literära förhållandena. Den falska föreställning, som imellertid inrotat sig både i och utanför norden, kan man visserligen icke i en handvändning vänta bortryckt, i synnerhet då nationalfåfängan och må hända en viss obenägenhet att medgifva just Norge denna sanning äro med i spelet. Imellertid är det icke svårt att förutse, att en föreställning, som så rakt motstrider de sanna factiska förhållandena, förr eller sednare af sig sjelf måste försvinna, när blott Norrmännen låta det vara sig angeläget att bringa dessa förhållanden i ljuset.

Jag vågar antaga, det den benägna läsaren är nu så väl hemma i förhållandena, att han erkänner