Hoppa till innehållet

Sida:Forn-Swenskan.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
XLV

bestämda, att man ur dem i allmänhet kan sluta till hvarje möjligt fall, lika säkert som astronomen efter mathematisk beräkning förutsäger de himmelska phenomenerna. Jag drager derföre icke i betänkande att förklara de i närvarande ljudlära uppställda reglor för så innerligt grundade i språkets analogi, att de måste anses såsom upphöjda öfver hvarje skugga af tvifvel. Huru vida de äro klart eller fullständigt framställda, är en annan sak, som den benägna läsaren sjelf får afgöra; jag kan derom endast säga, det jag gjort mitt bästa. Samma säkerhet och ojäfaktighet, som i ljudlärans satser, är äfven för mig, åtminstone efter min subjectiva öfvertygelse, tillstädes i de om runbokstäfvernas begagnande uppställda reglor, rörande hvilka jag dock är beredd på att varda förkättrad, tills ett grundligare comparativt studium af de Germaniska språken hunnit rotfästa sig.

Afvikande från det vanliga är äfven verbalflexionens plats före nominalflexionen. Men rigtigheten, åtminstone beqvämheten, af denna ordning skall dock lätteligen falla i ögonen, till och med blott deraf, att nominalflexionen i afseende på participierna behöfver upplysning från verbalflexionen, icke så verbalflexionen från den förra. Härtill kommer, att nomina i regeln bildas af verbalrötter, icke omvändt. I uppställningen af de verbala afljudsklasserna afviker jag något i afseende på ordningen, — hvilken jag tror mig hafva lämpat mer efter nordiska språkens behof, — från Grimm, ehuru jag eljest följer hans princip, hvilken man blott behöfver en enda gång hafva uppfattat, för att genast känna med sig sjelf, att den och ingen annan är den enda rätta. Der finnas få delar af språkläran, i hvilka Germaniska grammatikernas naiva okunnighet eller brist på språkkänsla skarpare visat sig, än här. I lång tid funnos, och det finnes till och med ännu, Tyska, Svenska, Danska och Engelska språkläror, i hvilka de till en så förvånande grad regelbundna starka verberna framställas såsom oregelbundna, under det de afledda svaga uppföras såsom de enda regelbundna. Äfven Rask insåg