det felaktiga häri och ordnade verberna efter afljudsklasser; men han begick ett nytt fel genon att förblanda afljud med omljud, hvilka till sin princip äro rakt motsatta, då afljud är grundadt på skiljaktighet, men omljud på enhet.
Rörande den af mig uppställda normal-orthographien i Forn-Svenskan, påstår jag ingalunda, att jag har funnit det aldra rigtigaste beteckningssättet, utan endast hvad som, tills ett bättre system framställes, kan vara brukbart. Sjelfva saken, att normalisera orthographien, skall må hända äfven finna motståndare, hvilka anse det vara ett alltför godtyckligt och konstladt förfarande, eller öfver hufvud hafva svårt för all sätta sig in i det nya systemet. Genom närmare begrundande skall man dock finna, att det frånstötande i detta system blott ligger deri, att det är nytt, eller att man är ovan dervid, endast och allenast derföre, att Forn-Svenskan hittills af språkforskarne varit styfmoderligt behandlad och ej underkastad något så enträget, genomgripande grammatiskt studium som Forn-Norskan. Norrönaspråkets grammatik är man redan genom decennier van att se bearbetad, och dess orthographi normaliserad, visserligen icke alltid efter samma principer, men dock så, att man i hvarje fall företagit ändringar, ej mindre skenbart våldsamma än dem, hvilka här företagas med Forn-Svenskan. Så är det äfven i alla bildade språk. Man uppställer principerna för orthographien efter grammatisk analogi och genom jemförelse af de mest klassiska skribenters skrifsätt, utan att fästa afseende på enskilda mäns af likgilltighet, ensidighet eller okunnighet vållade egenheter. Enär man i nuvarande Svenskan finner både «trä» och »träd», måste ovillkorligt ettdera vara felaktigt; det felaktiga är «träd», hvilket dock en generation tillbaka nyttjades snart sagdt uteslutande; men de, som nu börjat skrifva «trä», hafva ingalunda våldsamt förgripit sig på språket, tvärtom utrotat ett fel. Det stadium, Norrönan redan länge sedan nått, med bearbetad grammatik
