Inledning.
De nordiska språken bilda en egen stam af den stora Germaniska språkklassen. Denna delar sig i twänne hufwudstammar: 1) Tyskan, eller södra Germaniskan; 2) Nordiskan, eller norra Germaniskan. Tyska stammen delar sig i trenne hufwudgrenar: a) Gotiskan, b) öfra Tyskan, c) nedra Tyskan, af hwilka Gotiskan nu mer är utdöd med alla sina munarter; öfra Tyskan är moder till nuwarande hög-Tyska skriftspråket; nedra Tyskan till gamla Saxiskan, Anglosaxiskan, Frisiskan, nuwarande Engelskan och Holländskan.
Nordiskan infördes genom nordiska folkstammen på Skandinaviska halfön och öarna. Wåra förfäder äro, som det synes, komna i twå stora afdelningar från nuwarande norra Ryssland till Skandinavien. Södra, eller östra, afdelningen lär wara kommen öfwer Ålandshafwet till det då för det mesta obebodda, skogbewuxna Swealand, hwilket densamma uppodlade och coloniserade, spridande sig derifrån till landen i söder för de stora sjöarna och skogarna, förjagande de här boende Goter, hwilka måste rymma öfwer hafwet och sedermera spelade en wigtig roll i folkwandringens historia. Äfwen lära flera bland de nordiska inwandrarne af denna afdelning redan från början kommit sjöledes till de nuwarande Danska länderna, der Goter, Juter och Angler likaså fördrefwos eller blefwo underkufwade. Norra, eller westra, afdelningen lär hafwa gått öfwer Lappmarkerna och längs Ishafwets kuster till Hálogaland (nu Helgeland) i Norrige och derifrån spridt sig widare åt söder längs fjordarna och in i landet, tills de wid Götaälfwen mötte
