inwandrarne af östra afdelningen. Några få af westra delen lära ock hafwa hunnit sjöledes till Danmark. — Alla dessa afdelningar talade ursprungligen samma språk, och språken i Skandinaviska länderna skiljdes aldrig så mycket från hwarandra som i Tyskland; äfwen nu för tiden kunna Skandinaverna i allmänhet förstå hwarandras språk utan swårighet, och i äldre tider woro de än mer lika inbördes. Likwäl hafwa östra och norra afdelningens äldre munarter så bestämda, regelrätta och charakteristiska afwikelser på ömse sidor, att de ganska wisst ej kunna sägas utgöra ett; de bilda twå hufwudmunarter: Forn-Swenskan (svænska, ell. sœnska, gautska, ell. gotska) och Forn-Norskan (norrœna). Forn-Swenskan talades af östra afdelningens folk, näml. Svèar eller Svíar, och Gautar, eller Gøtar; likaså af Danerna (Danir), eller inwånarne af Danmark, dock af dessa med några få modificationer, som röja en inwerkan af westra afdelningens talesätt. Forn-Norskan talades af Norriges inwånare, Norrmännen (Norðmenn, norrœnir menn), och i de länder, hwilka sedermera af Norrmännen coloniserades, näml. Orknöarna, Hetland, Färöarna, Island och Grönland. — Såsom gemensamt namn för alla nordiska munarterna nyttjades i medeltiden, förnämligast af utländningar, benämningen dansk tunga (dönsk tunga, lingva dacisca eller danica).
Äldsta Forn-Swenskan kännes blott genom inskrifter på runstenar. Af werkliga Forn-Swenska böcker finnes ingen äldre än från början af 13:de seklet, då språket redan börjat att förlora den stränga grammatiska precisionen; imellertid är så mycket qwar, att utan swårighet det normala kan utredas och bringas i system. Äldsta Forn-Norskan kan uppwisa endast få run-inskrifter, men har deremot en ofantlig bok-literatur, som så att säga utgör hufwudmassan af de Forn-Skandinaviska språklemningarna och snart sagdt exclusivt warit fältet för språkforskarnes studium.