språkmonumenter icke bestämmas; men troligtwis har redan wid Skandinaviska ländernas första colonisering orsaken till den inbördes olikheten legat i hwardera afdelningens uttals-sätt; östra afdelningen måste t. ex. hafwa prononcerat diphthongerna mer hopknipet; norra afdelningen mer öppet; östra afdelningen consonanterna mer distinct; norra afdelningen mer swagt. Härtill kommer, att Latinska skrift-tecken och det dermed följande orthographiska systemet ej från samma omedelbara håll inkommit till båda afdelningarna. Norrige fick Christendomen och Latinska skrift-tecken endast från Anglosaxerna i England; Danmark, och till en del Swerige, hufwudsakligen från Tyskland.
Benämningen Svænska, Svèa mál eller Gøtska träffas ytterst sällan i Forn-Swenska skrifter, hwilka merändels endast nyttja uttrykket várt mál, vár tunga. Benämningen norrœna nyttjas deremot mycket ofta i Forn-Norska skrifter, antingen de äro författade på Island eller i Norge, och måste owillkorligen öfwersättas «Norsk» eller «Forn-Norsk», icke «Nordisk». Endast i nyare tider hafwa Isländningarne börjat kalla sitt språk íslenzka.