Hoppa till innehållet

Sida:Forn-Swenskan.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

I. Ljudlära.

§. 1. Urvocaler. Forn-Swenskan och Forn-Norskan hafwa, äfwensom alla andra Germaniska språk, 3 korta ur-vocaler, hwaraf alla de öfriga bildas. Dessa ur-vocaler äro

A. I. U.

De äro ock de enda, som finnas på de äldsta och bästa runstenarna, t. ex. Stain, icke Stein; ufir, icke yfir; is, icke es; gaurva, icke göra; nurun, icke norrœn.

Af dessa 3:ne sjelfljud är A det mest öppna och det renaste, men ock det, som mest är utsatt för färgning och inwerkan af de andra; likasom hwita färgen, den renaste, i sig sjelf är mer känslig än alla de andra.

Till ett af dessa 3:ne ursprungliga ljud lära ock alla vocaler i egentliga stammen eller roten till hwarje ord kunna reduceras.


§. 2. De 2 secundära Hufwud-sjelfljuden. Brytning. Af de 3:ne korta ur-vocalerna bildas de twå andra, hwilka äfwen måste kallas hufwudvocaler, nämligen E och O, genom den så kallade brytningen. Denna brytning består deri, att ett af de mindre öppna ljuden, I och U, likasom brytes öfwer emot A och derwid antager ett öppnare ljud. På detta sätt bildas:

af I, som brytes emot A: — E, t. ex. spill (urspr.) spell.
af U, — — A: — O, hurn horn.

Af de äldsta och bästa run-inscriptioner och en mängd handskrifter är det dock nu mer bragt till wisshet, att E icke är den ursprungliga brytningsformen, utan en sednare, och att man i början mycket länge såsom brytningsform af I emot A nyttjade IA. På detta wis kan historiska utwecklingen af E betecknas sålunda:

I — IA — E.