stemmede med Norges, have den ringeste Deel deri.» Detta kallar recensenten en öfverdrift, «hvartill ett eljest lofvärdt fosterländskt nit lätt kan leda»; och emedan de skäl, han uppställer deremot, verkligen äro desamma, hvilka vanligtvis pläga anföras emot ett sådant inskränkande, som det vi antaga för det rätta, vill jag här för beqvämlighetens skull afhandla ämnet genom att upptaga hans yttrande, i det jag söker ställa sjelfva saken i dess rätta sammanhang och skaffa läsaren reda på detta, hvilket ingalunda är så inveckladt, som det blifvut genom ensidighet, fördomar samt till och med brist på en rigtig öfverblick öfver språkförhållandena.
Först och förnämligast måste vi utreda sammansättningen och betydelsen af ordet norrœnn i hänseende till namnet Noregr och nyare ordet «norsk». Recensenten, F—Il, har, enligt hvad härefter nogare kan ses, alldeles rätt, enär han förklarar skrifsättet norrœnn vara mindre rigtigt. Deremot är det ett misstag, när han menar, att norrœnn är bildadt af norro-in. Sammansättningsändelsen -rœnn, egentligen -rœnr (se §. 15) är, enligt vocalens förklarande, en omljudsform af urspr. roten rón- och betyder: «kommande från, härstammande från». Det sammansättes icke blott med väderstreckens beteckningar austr (østr), vestr, norðr, suðr, utan ock med substantiver, såsom «fjallrœnn» ɔ: härstammande från fjellen, med adjectiver, såsom «einrœnn», ɔ: egen af lynne, envis: med adverber såsom «hérrœnn», ɔ: här från landet, liktydigt med hérléndskr (se äldre Gulathinslagen, §. 266 i «Norges gl. Love», I B., 88, jfr. äldre Frostatingslagen, VIII, 2, i «Norges gl. Love», II B., p. 509). Austrœnn är sålunda «från östern», suðrœnn «från södern», vestrœnn «från vestern». Formen norðrœnn lär sällan, eller snart sagdt aldrig, finnas oassimilerad, utan alltid norrœnn, emedan d, ð, þ mellan tvänne liquider mycket ofta assimilerades med dessa, t.ex. i F.-N. Sannes f. Sandnes, Folló f. Foldló, äfvensom det i Svenskan ännu är brukligt att skrifva norr,
