icke norder, utom må hända i antik, högtidlig kyrkostil, hvilket jag likvisst ej tror. Norrœnn, som på detta sätt är identiskt med norðrœnn lär derföre ursprungligen hafva betydelsen «kommande, härstammande från norden», och denna betydelse är bibehållen, der talet är om vindens strykande; det substantiviska Norrœna betecknar derföre i sådan händelse Nordanvinden, alldeles likasom Austrœna betecknar Östanvinden. Äfven Forn-högtyskan har här det motsvarande róni, t.ex. nordróni, óstróni, ɔ: Nordanvind, Östanvind, hvilket äfven visar etymologiens rigtighet. Men, att ordet likafullt fått en annan och inskränktare betydelse, der talet är om folk- och språkförhållanden, har sin orsak i det namn, som blifvit Norrige till del. Nuvarande namnet «Norge», origtigt skrifvet «Norrige», är hvarken sammansatt af Nor-rike eller af Norr-rike, utan är en i Danska skriftspråket uppkommen förvridning af dativformen Noregi eller Norege; Norska folket sjelft säger alltid Norig eller Noreg. Äldsta formen var Norþvegr, Norðvegr, hvadan ock namnet hos utländska författare under medeltiden ofta skrifves Northvegia; detta assimilerades till Norvegr, hvadan Norvegia, Norwegen, Norway; och Norvegr åter till Noregr (sällan Norigr), likasom man sade hverneg, eller hvernig f. hvernveg. Norðvegr eller Norvegr har alltså ursprungligen betydelsen: «den nordliga vägen», «det nordliga landet» (benämningen väg, icke land, varande eljest mycket betecknande för de icke rätt stadgade förhållandena under colonisations- och folkvandringstiden), likasom det motsvarande suðrvegr, suðrvegir, hvilket nyttjas i den äldre Eddan, egentligen betyder «den sydliga vägen, trakten», «Söderlandet»[1] Invånarne i Norge kallades, såsom bekant är, alltid Norðmenn och kalls äfven nu så (Nordmænd, Norrmän); men detta namn betecknar, ej mindre än Noregr, egentligen blott «män
- ↑ Guðrúnarkviða, II. v. 8.
