fisk bra, då var det också jul, tyckte man. Vad som sedan återstod var att göra riktigt »julfint.» Inte var det »allestans»> på landet, som man i forna tider tänkte på något sådant som att skura golvet, men i Bjuråker höll man även för en 40 à 50 år sedan noga på att golvet skulle vara vitt, i många hem skurades det var vecka och i regel dagen före julafton. Men skurningen gick inte till där som nedåt landet utan »med kvast och fot», d. v. s. man slog en skopa vatten över golvet och strödde på sand, och så steg man med foten på en kvast utan skaft och gnodde till dess golvet blev fint; sedan sköljdes det återigen med varmt vatten, varefter vattnet sopades av och golvet torkades. Något sådant som att lägga sig ned på golvet och gno det med såpa och borste var man ej van vid däruppe.
När julaftonen så äntligen kom, återstod emellertid ännu mycket att göra, och det gällde att vara tidigt uppe för att hinna med allt; nog fick man i allmänhet vara på benen redan kl. 2 på morgonen. Gubbarna hade då brått att komma ut och hugga ved. Det skulle ju fraktas in så mycket, att man ej behövde gå efter någon ved under juldagarna, liksom det även skulle bäras in vatten och matvaror från källaren, så att det sedan bara var att ta utav. Halm skulle man också ha för hela helgen, och se'n vedhuggningen var över och gubbarna varit inne och fått sig mat, hördes i den tidiga morgontimman slagorna vitt omkring i byn. Man brukade nämligen annars tröska för dagsbehov det som behövde användas i ladugården.
När gubbarna kommo ut, var det naturligtvis alldeles mörkt, och för att se satte de då sticklyse i därför enkomma lysjärn som sutto på stänger. Flera sådana sattes högt upp, så att de lyste över hela vedbacken, och så gjordes dessutom en präktig brasa upp på en tjock vedkabbe. Det lyste så fint i den kulna morgonen med eld och brasa på varenda spånbacke utefter hela byn, och må tro att gubbarna hade det riktigt trevligt där. Var det en stor by med många gårdar, var det minsann riktigt grant. På denna vedhuggning i den tidiga morgontimman har befolkningen helt märkvärdiga benämningar, såsom skjuls- eller sjulsmässotta, sjusmässotta, skjuss-
