Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103
skratta åt våra värdiga gäster. Tack skall du ha, Abraham! Du kunde inte ha gifvit mig någon kärare gåfva idag; just i denna tvångfria förtrolighet mellan öfver- och underordnade ser jag ett välsignadt återsken af de gamla goda dagarna och ett hopp för framtiden. Helsa dina arbetare från mig.»
De skildes med ett handslag och gingo hvar och en till sin plats vid bordet, der den allmänna munterheten snart åter uppslukade dem.
Men Abraham var hela qvällen som utom sig af glädje och framtidshopp; och han slutade med att på lek bära sin hustru uppför alla trapporna, då hon skulle till sängs.
Han hade gripit in i lifvet, kastat sig in i tidens strid; men han hade redan halfva segern i sin hand — fadern var med honom, hans store, beundrade far!
