Professorn gjorde en otålig rörelse; det hade kostat honom tillräckligt stor möda att med tillhjälp af Marcussen få till stånd en fördelaktig årsuppgörelse med fabriken; men han ville hellre riskera sina egna pengar än medge, att Fortuna gick dåligt under hans ledning.
»Jag antar, att vi vid nästa bolagsstämma bli tvungna att begära en större inbetalning på aktierna, och det kommer utan tvifvel att falla sig besvärligt för många. Jag har inte mindre än femton aktier för min del», suckade bankdirektören.
»Nej, nu måste jag riktigt skratta! Tycker ni, att ni har för många Fortunaaktier?»
»Vill ni kanske köpa fem?»
»Köpa? Nå ja, låt gå! Jag köper fem aktier.»
»Hvad vill ni ge?»
»Jag vill öfverta dem för inbetaldt belopp, al pari.»
»Bra», sade bankdirektören, »1000 kronor per aktie; vill ni ha flere?»
»Ni måste ha sofvit illa, Christensen», skrattade professorn litet forceradt.
»Jag sofver aldrig bra om våren», svarade den andre torrt och reste sig; det såg ut, som om han vunnit ändamålet med sitt besök.
