Sida:Fortuna.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115

Vid dörren sade professorn ännu en gång skämtande:

»Ni skall få tillbaka edra aktier för samma pris, när vi till nästa år betala 10 procent i vinst.»

»Tack så mycket», svarade bankdirektören småleende och gick ut genom de yttre kontorsrummen. Bakom sin hand sneglade han bort öfver alla pulpeter och bord och vädrade litet, som om han med näsan pröfvade, om luften hade den äkta oförfalskade guldlukten.

Men professor Lövdahl satt åter i sin länstol och såg sig omkring i kontoret, som om något vore förändradt der inne. Alltsamman stod på sin plats; urvisaren hade skridit fram en qvart, det var allt, och ändå tyckte han, att det kommit något till som ej fans der förut, eller att något tagits bort.

Det var den första skuggan, som passerade öfver hans nya lif; hittills hade allt gått bra, alla hade beundrat i fullt förtroende, och aldrig hade han själf tänkt sig annat, än att när han, Carsten Lövdahl, ville nedlåta sig till att bli köpman, så måste det falla af sig själft, att han i alla hänseenden skulle öfvergå dessa halfbildade grossörer, bland hvilka han lefde.

Men i detta ögonblick löpte hans tankar