Sida:Fortuna.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116

ofrivilligt och utan att han kunde hejda dem, ut i de vildaste möjligheter af förluster, ruin och konkurs. Han erinrade sig plötsligt stora hus, som i ett nu hade störtat tillsammans, förmögenheter nedsmälta, rika karlar tomhändta, en svärm af olyckor, fall och förödmjukelse mylrade fram som minnen, hvilka stälde upp sig och pekade framåt som spådomar.

Han ryckte sig med våld upp ur dessa tankar, torkade sin panna och gick fram till det mellersta fönstret, stirrade ner i den öde, instängda trädgården, der stormen huserade.

Han hörde ej, att någon knackade på den lilla dörr i panelningen, som förde ut i en annan korridor, hvarifrån det både var en liten vindeltrappa upp till andra våningen och en utgång till baksidan af huset.

Denna väg kommo endast förskrämda supplikanter och husets mest intima vänner; och då professorn ändtligen blef uppmärksam på att dörren knarrade, i det den öppnades med försigtighet, vände han sig hastigt om och kom plötsligt i håg situationen ofvanpå.

Men det var ej något bud från de unga, deremot visade sig Morten Kruses feta kropp — värdig, men litet generad — i den låga dörren.