»Ursäkta, herr professor! Jag begagnar mig af min bekantskap med huset från mina pojkår; jag ville ogerna gå igenom kontorsrummen. Doktor Bentzen talade om det för mig, och derför trodde jag, att ett besök af presten kanske kunde vara till någon uppmuntran för familjen; det är ju ett ögonblick, en tilldragelse så glädjande i sin utgång, det vilja vi åtminstone hoppas och bedja —»
»Tack, herr pastor! Det var mycket vänligt af er.»
»Hur står det till?»
»Allt tyder på, att det kommer att gå normalt och lyckligt; men det är ju alltid —»
»Naturligtvis; det är just ett ögonblick för bön och åkallan.»
Komministern satte sig på den stol, bankdirektören hade lemnat, och flåsade ut; han var andfådd af att gå mot stormen.
Professorn lade sitt ansigte i de rätta rynkorna till ett religiöst samtal; han tyckte egentligen icke om denne prest; det var något dubbelt eller något halft hos honom; han visste aldrig, huru han skulle ta honom.
Och presten å sin sida tycktes vara lika rådvill. Det var alldeles som sist, då han var här för att tala om Fortuna-aktier. I dag var det ju en annan sak; men pausen blef
