lång, och professorn ville helst undgå ett halfreligiöst samtal med den unge teologen.
Han lade det ena benet öfver det andra, såg från Lyckans gudinna bort till komministern och sade vårdslöst:
»Intresserar ni er ännu för vår fabrik, herr komminister?»
»Ja, herr professor, det gör jag! Jag intresserar mig mycket för Fortuna.»
»Den är ju en välsignelse för många bland småfolket här i staden.»
»Visserligen — visserligen —»
»Och aktieegarne kunna sannerligen inte heller beklaga sig.»
»Jag hör det; utdelningen var ju vacker i fjor?»
»Och blir inte mindre till nästa år.»
Det for plötsligt en riktig krämareanda i professorn; han gaf sig till att berätta och berömma fabrikens affärer, tills presten ifrigare och ifrigare rent af berusade sig i de stora siffrorna, och begge två tycktes alldeles ha glömt den stackars fru Clara, som låg ofvanpå.
Slutligen sade presten, i det han gjorde en rörelse mot sin bröstficka:
»Ni lofvade mig sist att vara mig
