behjälplig med att placera litet pengar, om jag fick något till öfverlopps —»
I det samma kom Marcussen in. Begge herrarne vid pulpeten trodde strax, att det var ett bud uppifrån och förändrade uttryck, men det var bara ett paket från bankdirektör Christensen.
Professorn öppnade; det var de fem aktierna försedda med laglig transport.
»Han har brådtom», mumlade professorn retad.
»Budet väntar», sade Marcussen.
»Hvad väntar budet på?»
Marcussen hviskade: »Jag tyckte, att han nämde kontanter.»
Professorn for tillbaka: »Nu genast, efter banktid? Hvad är det för prat! Men stopp, Marcussen! Låt budet sitta ner en qvart.»
Marcussen gick, och professorn kastade vårdslöst aktiebrefven: framför sig och lutade sig tillbaka för att fortsätta samtalet. Prestens ögon veko ej från de vackert utstyrda papperen, hvarpå var litografierad en Lyckans gudinna med en krans, make till den, som stod på skriftyget.
Professorn gaf honom tid, och slutligen sade den andre:
»Är det aktiebref i fabriken?»
