»Ja, det är några få aktier, som min vän Christensen har öfverlåtit till mig.»
»Säljer han?» frågade Kruse försigtigt.
»Nej, långt ifrån! Det var en gammal uppgörelse, en liqvid — egentligen ett slags tillmötesgående.»
»Till hvilket pris har professorn öfvertagit dem?»
»Sannerligen jag det minnes för ögonblicket; vi ska’ fråga Marcussen.»
Men presten hejdade hans hand, som ville trycka på ringapparaten: »Det är ju inte alls så vigtigt; de stå väl åtskilligt öfver pari?»
»Ja, naturligtvis», svarade professorn och böjde sig ner bakom pulpeten, som om han hade tagit upp något från golfvet; han kände blodet på kinderna; det var första gången han försökte sig på en affär sådan som denna.
Presten hade vecklat ut aktiebrefven och strök dem släta med sin feta hand.
»Fina papper», sade han och smålog. »Var det inte sju procent i fjor?»
»Jo, så vidt jag kan erinra mig; men jag får en idé, herr pastor!» utropade professorn upprymd, »tag dem, det är just papper för er; har ni lust, så var så god — fem stycken.»
»Vill ni sälja, herr professor?»
