»Jag vill hålla mitt löfte: att vara er behjälplig —»
»Tack, tusen tack! Om de inte ä’ för dyrbara —»
»Åh, det ska’ vi nog bli ense om», menade professorn; han såg hela tiden ner i en låda, som han till hälften hade dragit ut, och låtsade, som om han letade efter något. Men i själfva verket bultade hans pulsar; han tvekade, han vacklade: det var första gången han skulle vara köpman i smått; han kände gränserna förvirras mellan rätt och orätt, mellan det fullt reela och det litet tvetydiga.
Men så kort det än hade varit, det anfall af skräck och onda aningar, han hade haft efter bankdirektör Christensens besök, så hade det dock efterlemnat ett märke, en riktning, som hans tankar ej förr hade följt.
Eftersom han nu var köpman, måste han vara det helt och hållet; det gick ej an att spela den granntyckte vetenskapsmannen, när man ville täfla med Christensen et consorter. I denna förblandning låg just faran; det måste han framför allt akta sig för.
Och dessutom var det ingenting att säga om själfva affären. Han för sin del tviflade icke på Fortuna; och kunde han i det ena ögonblicket köpa en vara och sälja den i det
