presten; han gaf sig till att harkla och stamma utan att få fram något.
Men professorn, som den äldre, återvann sin högtidliga stämma: »Efter som det icke kommer något bud uppifrån, få vi väl hoppas, att allt går bra; vi få väl ge oss till tåls och hoppas —»
»Just hvad jag tänkte; man får hoppas — hoppas och bedja», sade presten och räckte fram sin hand; och då de nu sågo hvarandra in i ögonen, var det en tillfredsställelse för dem begge att se, att de ömsesidigt förläto hvarandra denna lilla menskliga svaghet.
Så snart han var borta, lade professorn in de 5000 kronorna i ett stort kuvert, förseglade med sitt privata signet och tryckte på knappen.
»Marcussen! Lemna Christensens bud detta bref.»
Derpå tog han de 250 kronorna, räknade dem och lade dem sorgfälligt och varsamt i sin egen portmonnä. Han smålog — ja, han smålog vid tanken på den försigtige Christensen, som hade sålt sina aktier al pari; här hade han på en halftimme förtjänat 250 kronor på alldeles samma papper.
Åh jo, Carsten Lövdahl kunde nog täfla med dem alla, bara han ville.
