Sida:Fortuna.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
127

Och det var detta hon låg och tänkte på. När hon erinrade sig, hvad hon hade genomgått, gick en kall rysning öfver hennes ryggrad och ända ner i tåspetsarna; och när hon somnade i en orolig sömn, for hon upp och trodde, att det skulle börja igen.

Många gånger om dagen frågade hon, om det var säkert, att hon skulle bli alldeles som förr, helt och hållet? Alla möjliga mått och steg och försigtighetsregler rättade hon sig lydigt och tåligt efter och kom ihåg, om doktorn eller frun glömde något. För ansigtet var hon lugnad, då hon trött lade handspegeln ifrån sig; hyn hade till och med blifvit skärare.

Under de första dagarna bekymrade sig fru Clara icke så mycket om sitt barn.

»Hon är för ung; vänta bara», sade frun.

Men fadern kunde hon nästan ej tåla att se; det var som om han erinrade henne om hennes lidanden. Visade han sitt ansigte i sängomhänget, småleende och lycksalig, gjorde hon en otålig rörelse och bad honom gå; hon var så matt.

Och han gick sjungande bort till sin fabrik, sedan han fröjdat sina ögon med den lilla oformliga, gulrynkiga tingesten, som låg i vaggan. Der ute bland folket var han riktigt sitt esse.