Sida:Fortuna.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128

Marcussen hade blifvit oumbärlig inne i staden på kontoret, så att den dagliga tillsynen öfver arbetet tillföll Abraham; det tyckte han också bäst om, kontorsgöromålen blefvo honom alltid främmande.

Men att gå från arbete till arbete, prata litet med folket, fråga efter hustru och barn och framför allt agera doktor litet — det var just någonting för Abraham.

Han var så glad, när han fick hjälpa dem i sjukdom eller vid olycksfall; men det måste gå litet hemligt till, ty doktor Bentzen var fabrikens läkare. Emellertid förstod folket snart, att det var den unge Lövdahls ärelystnad att vara lika skicklig doktor som Bentzen, och de tyckte snart, att han var skickligare.

Under denna tid, då fadersglädjen gjorde honom så lätt om hjärtat och upptog så många af hans tankar, kände han mindre behof af att besöka Grete; och hon saknade honom också mindre, sedan de hade omtalat för henne, att fru Lövdahl hade fått en son. Abraham nämde det icke, ty han hade en aning om, att det skulle störa hennes lugn, men han märkte mycket väl, att hon visste det.

Grete var ju icke utvecklad som andra unga flickor; det hållningslösa och öfverdrifna i faderns karaktär hade också gjort hennes