kunskap om lifvet ojämn och nyckfull; men nu var hon själf fullväxt, hon visste någorlunda besked om det, som hade försiggått med fru Clara, och efter detta kände hon mindre glädje öfver Abrahams besök.
Grete Steffensen hade lärt af sin far, att lifvet är en blodig orättvisa, att några få njuta och millionerna lida. När han riktigt skenade i väg, kunde hon glöda af harm eller också strömmade tårarna från hennes ögon.
Men själf hade hon det bra för sin egen del. Med allt sitt bullrande sätt var Steffensen på det hela taget öm mot henne; alla menniskor hade ständigt klappat henne så deltagande och sagt: »stackars Grete!» på ett sätt, som gjorde henne godt.
Hon kunde icke se, det är sant; det måtte vara något underbart med detta ljus, som kom om morgonen och som hon kände på sina öppna ögon. Men herre Gud, så hade hon det så bra på andra sätt.
Så hade lifvet hittills gått för henne; jämnt arbete och ett lätt sinne hade hållit henne uppe; nu var hon snart nitton år och började få goda krafter.
Men nu var det som om allt stannat. Detta barn, som den främmande damen hade födt till verlden och som kom Abrahams stämma
