att darra af fröjd, fast han aldrig nämde det — det förändrade lifvet för Grete Steffensen.
Det, som fadern hade förklarat för honom: att hon, som var blind, icke kunde sköta ett barn, det blef nu till tomt prat för henne. Skulle hon icke kunna sköta sitt barn — hans barn! — Åh, det skulle aldrig lemna henne; hon skulle hålla det så fast, så fast! — Och hon pressade hufvudkudden intill sitt varma bröst under nätter fattiga på sömn, men fulla af tårar och half klar jämmer öfver denna ungdom, som skulle torka bort, denna kärlek, som skulle vissna till glädje för ingen.
Villervallan hemma i huset hade också den följden för Abraham, att han fick mera tid till att besöka sina vänner bland ungkarlarne. Han tillbragte i synnerhet sina aftnar hos Peder Kruse. Visserligen var det en stor skilnad i ålder emellan dem; men Kruse var en gemytlig sälle, hvars ålder man ej kunde komma ihåg.
»Det är inte sant», utropade derför Abraham en dag, »du är inte 40 år ännu».
»Jag är till och med 45», svarade Kruse lugnt och strök sitt glesa hår.
»Det hade jag aldrig trott; din mor är ju inte så gammal.»
»Ja, ser du, jag kom visst tämligen tidigt
