Sida:Fortuna.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
137

smakar inte bra, men jag tycker, att den styrker mig.»

»Den är väl litet besk?»

»Åh, det är inte så farligt; kom och sätt dig.»

»Du mår inte bra, Grete!»

»Jo visst, hör du; sluta nu.»

«Åh, jag ville önska —»

»Hvad ville du önska?»

»Skulle jag tala om för dig allt hvad jag önskar, Grete, så blef det en lång historia.»

»Önska och tala om och låt det bli riktigt långt.»

»Först önskar jag mig en hand så lätt och säker som min fars var på hans bästa tid; sedan önskar jag mig framgång och mod — och tur framför allt.»

»Vidare?»

»Ja, det kan jag inte tala om.»

»Nej, nu måste jag skratta! Det var de dummaste önskningar jag har hört; men mera! Flere dumma önskningar!»

»Sedan ville jag önska, att jag vore på en ångbåt.»

»Nå, hvem skulle vara med dig?»

»Det skulle vara många, rysligt många; alla arbetarne på Fortuna.»

»Flere då?«