Sida:Fortuna.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
140

far ändå hade gjort detta utan att rådföra sig med honom.

»Ja, vet ni ingenting, så skall ta mig tusan både ni och andra få veta något. Jag är bortkörd utan laglig uppsägningstid och utan att man ens gör sig det besväret att hitta på en förevändning, man har sagt mig rent ut, att det är för respektstridigt uppförande — hör ni! — hvafalls?» — Han blef alldeles kopparröd och ögonen voro nära att sprängas ur hans hufvud. »Att tänka sig, att för det första skall man tåla, att de ega alltsamman, jorden här nere och himlen der uppe — ända till de här fördömda maskinerna, som man går der och sköter och passar på så omsorgsfullt, som det vore ens eget kött och blod, och så begära de till på köpet, att man skall respektera dem! Hvem? Marcussen, det svinet? Lövdahl —»

»Tyst, far.»

»Hör på, Steffensen!» sade Abraham och reste sig upp; »jag håller med er, detta är alldeles oförsvarligt handladt af direktionen, och jag ger er mitt ord på, att ni skall få fullständig upprättelse.»

Detta tal förvirrade Steffensen; men Grete utropade glad:

»Seså, far, kom nu hit och var lugn; du hör ju, att unge herrn vill klarera alltihop.»