Sida:Fortuna.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141

Steffensen tycktes mest böjd för att dundra på igen, men den säkerhet, som kommit öfver den unge chefens väsen, imponerade på honom, och då Abraham gått, brummade den gamle:

»Kanske det ändå fins något inombords hos den kroppen.»

»Ser du nu!» utropade Grete triumferande, »du som alltid har sagt: han är alldeles som de andra.»

Steffensen såg på henne och sade: »Om du nu ändå blef narrad, Grete?»

»Ja, då måste jag visst dö», svarade hon stilla.

Men Abraham gick till staden med stormsteg. Nu skulle det bli en uppgörelse. Direktionen skulle sammanträda, han var icke rädd. Han ville tala rent ut; icke skulle det sägas om den fabrik, som han skötte, att dugliga karlar blefvo bortkörda, derför att de vid en fest talade ord, som de stora ej tyckte om.

Och först skulle striden utkämpas med fadern. Nu kunde det vara nog med den sonliga vördnaden; sin rätt som fullvuxen man ville han kräfva. Så utmärkt, som hans far var i alla afseenden, så kunde det likväl ej nekas, att detta lif bland penningmenniskorna hade förändrat honom icke så litet.