Sida:Fortuna.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
154

Han vågade ej knota öfver utgifterna, hade i själfva verket ej heller lust till det, ty han mådde godt. Och dessutom hade han från forna tider ett sådant förtroende för Amalie Kathrine, att om hon hade förgylt porten hade han bara sagt:

»Ja, mor, du har väl någon mening med det.»

Hon fövgylde emellertid icke porten, men hon putsade och snyggade upp småningom, år efter år, tills de torra, nakna rummen fingo lif med gardiner och lackvioler, mattor och beqväma stolar, medan de stela gammalmodiga trästolarna fingo komma ut i matsalen eller ofvanpå.

Mathållningen förändrade sig också. De hade börjat med en rökt fårbog, som låg på bara bordet och hvaraf de växelvis skuro sig ett stycke, som de höllo i fingrarna och beto af.

Nu hade fru Kruse kommit så långt i sin utveckling, att hennes äregirighet blifvit riktad på damast; hennes dukar och servietter lyste i kapp med silfvergafflar och blankskurade knifvar; huset hade blifvit hvad det skulle vara: ett solidt och välbergadt hus.

Hvarför skulle hon nu på gamla dagar stanna och vända om till de svåra tidernas