af män, som voro direktörer, föreståndare, representanter för allt möjligt utan undantag i staden. Hans lifs största glädje var att hålla sammanträden, leda församlingar, redigera beslut och höra sin egen tjocka röst rulla nedåt välformade, ädla, och upphöjda satser.
Men dertill besatt han ett obeskrifligt fint väderkorn i handelsaffärer; hans stora näsa liksom vädrade det dåliga geschäftet på långt afstånd; och sedan han ännu en gång hade lurat sig till en blick på Mordtmann, fattade han sitt beslut och sade:
»Jag hyser inga öfverdrifna föreställningar om min egen betydelse som ordförande; men då embetet nu kommer att bli för svårt för mig, vill jag be mina herrar välja en annan vid nästa bolagsstämma.»
Ett missbelåtet opponerande mummel gick rundt omkring bordet, men Christensen fortfor:
»Jo — jo — låt det bli så, mina herrar! Min helsa är, som ni vet, inte den starkaste; och stadens växande utveckling lägger ju på många sätt beslag på dess — dess mera framskjutna medborgare. Dessutom måste jag rent ut tillstå, att jag inte är så sakkunnig —»
»Åh — herr bankdirektör —» ropade flere småleende.
»Nej, nej, det är allvarsamt; det är, rent
