önska, att ni inte begärde större bistånd af mig än min öfvertygelse tillåter.»
»Ja, ser ni, min käre herr bankdirektör Christensen», sade professorn halft skämtande, »ni är ju så rädd af er —»
»Ska’ vi inte hellre säga försigtig, herr professor?»
»Nej, låt oss säga rädd, det är ändå ordet. Men när ni nu ser, att jag, som efter er egen utsago bäst känner till ställningen, att jag inte tvekar att ta ytterligare 10 aktier, så måtte väl det inge er den öfvertygelsen, att företaget är åtskilligt bättre och mera lofvande än ni tror?»
»Ja, ni har i själfva verket rätt, herr professor. Jag måste tillstå, att ni med er vetenskapliga bildning är den, som bäst kan döma i denna sak; och jag skulle mycket beklaga, om ni inte blef belönad för ert arbete och er uppoffring genom ett deremot svarande godt resultat. Hvad jag förmår, det skall jag göra.»
De begge herrarne blefvo plötsligt mycket hjärtliga och skildes efter ett trofast handslag.
I dörren sade bankdirektören blidt:
»Jag får således hoppas, att vår affär
